Vänsterpartiet.

SKP. 1917 - 1937.
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) hade sina rötter i den svenska arbetarrörelsen och bildades ur en spricka i den socialdemokratiska vänstern under det turbulenta året 1917. Vid denna tid var krigets och klasskampens frågor i centrum, och en växande del av arbetarrörelsen ansåg att de traditionella socialdemokratiska partierna inte räckte till när det gällde att föra den revolutionära kampen. Partiet grundades ursprungligen som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, med en ambition att förkroppsliga de marxist-leninistiska idealen om proletär internationalism, fred, bättre arbetsvillkor och en total samhällsomvälvning. När partiet anslöt sig till Kommunistiska internationalen under 1921 antogs namnet Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), vilket markerade ett tydligt avstamp från moderpartiets mer reformistiska inriktning.
Under perioden 1917–1937 genomgick SKP en intensiv och omvälvande utveckling. Partiet var aktivt i att organisera massdemonstrationer, arbeta för allmän rösträtt och mobilisera den eskalerande klasskampen, samtidigt som det sökte att ge en teoretisk och praktisk inramning åt den revolutionära rörelsen i Sverige. Det var en tid då internationella händelser – inte minst Bolsjevikernas seger i Ryssland – påverkade den svenska vänsterns ideologiska kurs. SKP hämtade inspiration från Marx, Engels och framför allt Lenin, och såg sig själv som ett verktyg för att genom klasskamp störta den rådande samhällsordningen.
Men den interna dynamiken var aldrig utan spänningar. Fram till slutet av 1920-talet var de olika falangerna inom partiet i stort sett överens om de centrala mål och principer som utgjorde grunden för den kommunistiska kampen. Efter Kominterns 6:e kongress 1928 skärptes dock de ideologiska motsättningarna, och 1929 började partiet spricka upp. Detta ledde till att man snart såg uppkomsten av två huvudsakliga inriktningar, där olika ledande figurer – bland annat Arvid Wretling och Uno Modin – presenterade något divergerande versioner av partihistorien och strategin. Splittringen blev tydlig under 1930-talet och påverkade både partiets interna sammanhållning och dess externa politiska påverkan. Samtidigt höll sig partiet fast vid en radikal, revolutionär linje inspirerad av de direktiv som Komintern ställde, vilket ofta innebar hårda kompromisser med den lokala svenska politiska verkligheten.
1937, vid partiets 20-årsjubileum, sammanfattade SKP sin utveckling som en era av hård kamp mot kapitalismen, både genom att föra en praktisk mobilisering av arbetarklassen och genom att kontinuerligt omförhandla de interna linjerna och strategierna i ljuset av internationella kommittébeslut. Trots de splittrade historiska berättelserna från olika partikära kvarvarande fraktioner, sågs jubileet som ett bevis på partiets envisa kampanda och det faktum att den revolutionära idén – hur splittrad den än kunde bli – fortfarande levde vidare i den svenska arbetarens tradition.
Denna period är inte enbart en historisk kuriosa utan speglar även de utmaningar som följer med att balansera internationella ideologiska direktiv och lokala politiska realiteter. För den som är intresserad av hur idéer om revolution och klasskamp möttes med praktiska utmaningar i Sverige, utgör SKP:s utveckling mellan 1917 och 1937 en fascinerande och lärorik studie i politisk dynamik och ideologisk kamp

• Utgivningsår: 1937
• Material: metall
• Organisation: S.K.P. Sveriges Kommunistiska Parti.
• Ursprung: Sverige